Treenigheten

Jag har nyligen insett att tre hårprodukter är allt som behövs för att hålla mitt hår i schack;

Aussie Miracle Moist Schampoo - Bästa schampot som finns och det blir inte sämre av att det luktar godare än det godaste bubblegum. Efter att ha varit ifrån varandra några veckor i somras sniffade jag på min sambos hår och kände den mest underbara doft. Det visade sig att han hade fått en flaska Miracle Moist av sin mor (tack!) och på den vägen är det. Tips: brukar finnas att köpa billigt (ca 50 kr) på Rusta. Balsam är för mesar så det skippar jag ;) Rek. pris: 99 kr.

L'anza Taffy - Allt i ett; anti-frizz, värmeskydd, UV-skydd, stadga, glans. Går att använda i såväl fuktigt som torrt hår. Luktar fantastiskt gott och har en härligt seg konsistens. Dryg. Rek. pris: 199 kr.

Proffs Dry Schampoo - Perfekt när håret känns lite trist, men inte tillräckligt trist för att tvättas. Fungerar också som räddaren i nöden om man exempelvis försover sig och inte hinner tvätta håret som planerat. Bara att spraya på och borsta så är det klart. Ger även viss volym. Varning dock för överdosering vilket kan yttra sig som olustigt likt mjäll. Rek. pris: 45 kr.




Samson

Om ni, som jag, följer Idol 2010; Vem är er favorit so far?

Min favorit är helt klart Alice! Hennes röst är helt underbar, inget jäkla tråk-wailande genom hela låtarna som många tjejer tyvärr håller på med. Här snackar vi känsla. Och eget unikt sound :)

Kan ju dock inte låta bli att tycka lite synd om Regina Spektor som blir tokägd och antagligen aldrig mer skulle vilja sjunga sin egen låt efter att ha hört detta...


 


Scared to Death

Det finns så mycket att skriva om egentligen; om valet, om reaktionerna på mitt förra inlägg från människor i min närhet, om trångsynta idioter som jag skulle vilja lära vad respekt för andra människor innebär, om att allt bara händer JUST EFFING NU och att jag knappt vågar tänka tanken att jag är rädd eftersom jag är rädd för att upptäcka att jag är rädd och bli rädd på riktigt, om min plötsliga kärlek för extremt långa och antagligen knappt läsbara meningar som hade fått mina gamla svensklärare att se rött. Men ändå är det så lite som fastnar här i bloggen.

Något som dock alltid fastnar i min blogg är bra musik, det är vad som får föra talan när de egna orden inte räcker till. En av alla tjusningar med musik. Ville Valo är för övrigt vad jag hittills upptäckt ensam bland sångare/sångerskor om att kunna få mig att bokstavligen rysa av välbehag med sin mörka röst.

 

 


Buffel?

Kan börja med att skriva att jag inte har röstat på Kristdemokraterna (har förtidsröstat) så att ingen behöver fundera över det, men jag tycker det här är bra ändå.

Såhär skriver Kristdemokraterna i sitt valmanifest:


"Vi tycker att något är fel när de som trängs mest får de bästa platserna.
Att det är för svårt att få stöd om man inte höjer rösten.
Vi kämpar för ett mänskligare Sverige,

där det inte bara är de som bufflar sig fram som får uppmärksamhet."


Jag har många gånger undrat vart sådana som jag får plats i samhället; Människor som inte har något som helst BEHOV av att synas och höras hela tiden, människor som fått utstå trakasserier i skolan eftersom de är "enkla" offer som inte vågar säga ifrån, människor som alltid lyssnar på andra vad de än har att säga utan att se det som en transportsträcka tills de själva får prata igen, människor som alltid blir avbrutna när de väl vill säga något, människor vars åsikter och personliga smak ingen tar på allvar, människor som inte tycker om att berätta allt om sig själva för personer de inte känner, människor som hellre lider i tystnad än gråter ut i Aftonbladet, människor som aldrig skryter om hur bra de är eftersom det räcker med att de själva vet det, människor som tycker att det är orimligt och inte alls viktigt att vara "bäst i världen", människor som inte ser vitsen med att uppdatera sin facebook-status 100 gånger om dagen, människor som ständigt blir besvikna över att inte bli "sedda" av sina medmänniskor men ändå inte tappar hoppet, människor som hela tiden får höra att de måste "tuffa till sig", människor som dagligen blir undanträngda men kämpar på ändå...

Varje gång jag har funderat över detta har jag kommit fram till samma sak; Det må vara lättare att vara en "buffel" i dagens samhälle...

...men jag är den jag är, jag är stolt och glad över det och jag har lika stor rätt att ta plats som alla andra!


Till sist: Jag behöver väl knappast påminna er om hur viktigt det är att rösta? Och att om man verkligen inte bryr sig eller inte orkar sätta sig in så röstar man blankt - man skiter inte i att rösta. Ok?


In This River

In This River med Black Label Society är en av mina favoritlåtar. Sorglig så att man riktigt känner kniven i hjärtat. Då vet man att man lever...

...och det är ju faktiskt inte alls sorgligt, utan bara härligt.

Det var en bra beskrivning av min musikfilosofi speciellt tillägnat alla er som tror att man blir deprimerad av att lyssna på vacker och känslofylld musik som berör. Själv blir jag deprimerad av att lyssna på trallpop à la Idol-Ola ><

Upptäckte just en riktigt GRYM liveversion av denna låt och jag glädjs åt att åtminstone få uppleva någon miljondels procent av stämningen där och då.


 




RSS 2.0